Att leva i Tanzania innebär en hel del risker, den som är mest uppenbar är kanske inte den som är farligast. Vilken av dessa blir vår död?

 

• Vattnet vi dricker som vi kokar och filtrerar men ändå inte vet om det är rent eller inte
• Varje gång vi korsar ett oövervakat (eller övervaktat) övergångsställe
• Köttet Linda ätit som kan vara smittat av Rift valley fever
• Malarian Anna haft i kroppen
• Våra urinvägsinfektioner
• Hela det faktum att HIV finns utbrett i detta land
• Disksvampen i köket
• Diskbänken vi torkar av, men inte vet vad som springer över den på nätterna
• Tangentbordet på datorn
• Flugorna och myrorna som vi delar maten med
• Ledstängerna som vi håller i när vi åker daladala
• När vi skär oss på knivar och potatisskalaren
• Pommes frites som vi inte vet hur länge de legat framme
• Mjölken vi dricker som vi inte vet om den är helt fräsch (eller är smittad av Rift Valley fever)
• Tjuvar och banditer på stranden eller vid Kariakoo
• Våra egna små operationer och sårvård
• Avgaserna vi andas in
• När vi går hem på kvällarna i mörkret
• Trasan vi torkar golvet med
• Hajar vi kan möta på när vi simmar i havet
• Varje gång vi åker en daladala och inte vet om föraren är nykter
• När vi kollar på fotbollsmatcher och kan få en boll i huvudet
• Våra egna händer
• Fladdermössen som ibland beter sig aggressivt
• Någon kan kasta en förbannelse över oss
• Eluttagen vi kan få stötar av
• När vi klättrar upp i ställningen där vår vattentank står
• De ruttna bräderna i vattentanksställningen som brakar
• Chapatin vi köper som säljaren tar i med samma händer han nyss styckade en kyckling med
• När det regnar och vi nästan måste simma för att ta oss fram och eventuellt kan drunkna
• När frustrationen stiger till nivån då man säger ”I want to kill someone”
• Gå och lägga sig varje natt med risken att möta Popobawa!

 

Det finns så ofantligt många saker man kan dö av här, men de risker vi är medvetna om är också de vi kan skydda oss mot. Listan i Sverige skulle kunna bli lika lång, dock inser vi att det för oss är farligare att leva i Tanzania än i Sverige. Bland annat eftersom vi är från Sverige och inte känner till alla system här. Men vi slipper i alla fall oroa oss för att frysa ihjäl och bli uppätna av älgar!

 

PEACE LOVE AND BANGI
I går var jag på ännu en fotbollsmatch. Hemmalaget hade en hink med tre liter vatten som motståndarlaget fick dricka av. Jag tycker det var fint och det symboliserar mentaliteten hos befolkningen i Tanzania. Här lever muslimer, kristna och hundratals olika stammar sida vid sida utan problem. Resten av världen borde komma hit på praktiskt studiebesök. Vill man så kan man!

Det kändes underligt att sitta en decimeter från en cannabismarknad. Det röktes, vad man här kallar bangi, runt omkring mig och när min kompis såg hur jag ogillade det flyttade vi på oss. Jag har aldrig varit så nära narkotika förr och som det röktes! 200 shilling för ett knytte som sedan rullades. Dryga en krona för ett rus är vad jag kallar att få valuta för pengarna, för att inte tala om den passiva rökningen som är helt gratis.

 

 

Hej
Jag heter Trizah, som du kanske vet. Jag skulle vilja börja med att tacka IOGT för att de har gett mig chansen att bli en del av ett underbart team, men också för att jag har fått chansen att jobba tillsammans med personer från olika kulturer och med olika bakgrund.

När jag fick veta att jag hade blivit utvald att åka på volontäruppdrag kände jag mig ganska kluven. Å ena sidan var jag helt galet glad över att jag för första gången skulle få åka utomlands, Å andra sidan visste jag ju inte vad jag kunde förvänta mig.

 

Hemma, i mitt land (Kenya reds. anm.) bor jag med min familj. Tanken på att dela hem med människor som jag knappt kände var till en början helt främmande för mig. Men så här i efterhand har jag insett att mina nya erfarenheter har bidragit till att jag har fått nya vänner och lärt mig att visa respekt för människor oavsett vilka de är eller var de kommer ifrån. Dessutom har jag lärt mig att ta välgrundade beslut och att bli en bättre lagspelare.

 

Det känns verkligen skönt att det har löst sig mellan Linda, Anna, Moses och mig, men jag måste erkänna att det inte har varit lätt alla gånger. I början var det mycket missförstånd och ibland förstod jag inte alls vad Anna och Linda ville säga, mycket på grund av språkförbistringar, men också för att vi har olika sätt att tänka kring saker och ting. Trots detta så har vi genom att vara tålmodiga och stöttande mot varandra faktiskt kunnat nå till den punkt där vi befinner oss i dag.

 

Numera funkar kommunikationen oss emellan väldigt bra. Jag har till och med lärt mig en del svenska ord. Tillexempel ”oro” som har samma betydelse i min stam (kikuyu) och kan beskrivas som en konstig känsla i magen. ”Fika”, ”segt”, ”hej”, ”hej då” är andra ord jag lärt mig och det finns fler jag vill lära mig.

 

Moses är dansare och han älskar att tillbringa helgerna på olika kulturcenter där de dansar traditionella danser. Medan Anna, Linda och jag älskar att gå till stranden för att sola och njuta av den kalla sanden mellan tårna.

Tanzania är på det stora hela ett bra land med ett vänligt folk, de älskar besökare och tar sig alltid tid att svara på frågor. Basfödan består av ris och bönor. I landet finns omkring 120 stammar varav de flesta är muslimska. När en tanzanier möter en äldre person så hälsar han/hon genom att buga lätt. Alla dessa saker är sådant som skiljer Tanzania från mitt hemland. 
 
Bra stöd

Personalen från IOGT har varit ett otroligt stöd, särskilt när vi har ställt frågor om Tanzania och hela atmosfären här är väldigt avslappnad och vänlig. Dessutom får vi alltid vara med på deras aktivitet och förra månaden deltog vi i ett scoutläger. Det var allt för den här gången. Nästa vecka kommer Anna och jag förbereda oss för att åka till Arusha där vi ska arbeta med kvinnor och barn i en organisation som kallas WOCHIVI.  Under tiden kommer Linda och Moses att stanna kvar här för att fortsätta med skolprojektet.
// Hej då hälsar Trizah

 

Så var vårt påsklov över och vi är tillbaka på kontoret i vanlig ordning. Det har varit fantastiskt att ha familj här. Vi har hunnit med både en safari, några dagar på Zanzibar och häng i Dar es Salaam. Nu inväntar vi Trizah och Moses som anländer i dag.

 

Ramarna för framtiden finns, men ingen detaljerad plan. Vi vet att Anna och Trizah åker till Arusha för att arbete med Wochivi, Woman and Child Vision, en partnerorganisation som arbetar med rådgivning till ungdomar som missbrukar droger och kvinnor som säljer alkohol. Moses och Linda ska sammanställa material som ska hjälpa eleverna på ESACS att fortsätta driva deras egna antidrogklubb. I slutet av maj åker Anna och Trizah till Kenya för att jobba med SCAD Students Campaign Against Drugs och Moses och Linda åker till Uganda. Där ska de jobba på ett gatubarnscenter som drivs av UYDEL, Uganda Youth Development Link.

 

I dag är det två månader sedan vi kom hit, det betyder att Linda varit här halva sin tid och Anna en tredjedel …

 Kommande dagar kommer att bestå av planering av framtida projekt, antagligen en del regn då regnperioden börjat och messmörsätande. Godiset från Sverige har Anna redan ätit upp medan Lindas två kilo fortfarande är kvar! 

 

 

En ande som våldtar män i deras sängar. En djävul som härjar kring Dar-es-Salaam och öarna Pemba och Zanzibar. 1995 bröt panik ut och många här är livrädda. Han kommer om nätterna, tar sig in i alla hus och det enda sättet att skydda sig är att sova utomhus, vilket folk gör av rädsla. Popobawa betyder fladdermus på swahili. Den sägs vara enögd, enfotad och ha stora vingar med långa klor. Offren tvingas berätta för sin familj och grannar om vad som hänt, annars lovar Popobawan att återkomma. Det finns både böcker och ett antal länkar där man kan läsa om detta fenomen.

 

Rastakillarna berättade att de var skyddade eftersom Popobawan är rädd för dem, han ser deras rastaflätor som ormar. De berättade också att man kan ”köpa” denna Popobawa av en doktor och sedan styra vilka Popobawan ska våldta. De riktigt uppskrämda köper i panik skydd av någon slug man som lovar skydd mot Popobawan om man ger honom pengar.

Det är sägner och ingen vet sanningen men det är uppenbart att folk här i Dar-es-Salaam faktiskt är rädda. Läs mer på
http://en.wikipedia.org/wiki/Popo_Bawa

 

Oj. Tydligen har vi gett en bild av att vi mest har det kämpigt och jobbigt här. Men på riktigt är vi grymt glada att vi är här! Och allra oftast har vi leenden på läpparna och mår bra. När det händer saker som känns frustrerande eller jobbiga diskuterar och bearbetar vi det, en del genom blogginlägg kanske. Men en vanlig dag i Dar es Salaam bjuder på många skratt och måbra-känslor. Vad en vanlig dag är glömmer man så lätt att skriva om, eftersom det är vardag. Här kommer ett forsök ...

Vi vaknar klockan sju, gör våra sit-ups och duschar. (Nu har vatten funnits i kranen hela veckan - lycka!). Vi äter frukost bestående av havregrynsgröt eller hembakat bröd (i ugnen på kontoret). Vi kokar vatten och häller på i vattenfiltret, fyller på våra flaskor från vattnet från kylen. Sen hoppar vi på en daladala-buss till kontoret. Väl här planerar vi för workshops, skriver rapporter till våra hemorganisationer och gör kompendium till eleverna. Ofta äter vi lunch på det lunchställe som vi gett namnet “garden”, en snabbservering som bjuder på bönor, ris, okra, vitkål, kött och fisk om man vill. Allt till ett pris av sex kronor.

 

Vi jobbar till cirka 16-17 beroende på dagens arbetsbörda. Ofta stannar vi till hos våra vänner på vägen hem, vilket gör att många kvällar blir ganska sena. Är vi pigga nog lagar vi mat hemma, ris, morötter, ingefära, vitlök, linser, tomater och potatis är väl använda ingredienser i vår matlagning.
Detta är en generaliserad bild av vardagen för Anna och Linda i Dar es Salaam. Ett Dar es Salaam som börjar kännas som hemma, men som fortfarande kan ge aha-känslor av att “vi bor faktiskt i Tanzania!”. Så långt ifrån Sverige ändå.

 

Jag har stor tilltro till allt som är statligt och kooperativt i Sverige, kan jag så nyttjar jag alltid dessa i första hand. Jag drar mig för att gå till privata sjukhus och åker omvägar för att kunna handla på Konsum istället för Ica. Jag har full tillit till den svenska skolan och svenska statliga sjukhus.

Här funkar det inte på samma sätt. Här är det mesta privatiserat, till och med ambulanserna. Varje dalladallabuss ägs och körs av en privatperson som har ett eget företag med en konduktör som anställd. Därför finns det ingen möjlighet att ha en överblick över hur många dalladallabussar det finns, vilka som kör vilka sträckor, vilka tider de går och när de börjar och slutar på morgonen. Detta system funkar utmärkt här, men hade det funkat i Sverige? Sverige med en befolkning där kontrollbehovet är maximalt. Man vill till och med kunna kontrollera tiden.

 

Dålig sjukhus
De statliga sjukhusen är billigare men inte alls lika bra som de privata. Samtidigt som det finns många små kliniker med privata läkare med ett vinstintresse och sämre utrustning för undersökningar. Den fattiga har inte råd att gå till ett omfattande privat sjukhus och väljer de små klinikerna men får då inte lika bra vård som de hade fått på något av de större privata sjukhusen. Jag är så tacksam över vår fria sjukvård i Sverige och högkostnadsskyddet.

Mitt sjukhusbesök och min antibiotika förra veckan kostade 30 000 shilling (180 kr) och är nästan en fjärdedel av min månadslön, och jag tjänar lika bra som en lärare gör här i Tanzania.

Korruptionen är total och ett stort problem här, man kan vänta i evigheter på att få något fixat om man inte väljer att betala extra. Det enklaste sättet att ta sig ur situationer där polisen är inblandad är att betala. Det är svårt att bryta mönster och otroligt frestande för många att betala extra om de hjälper dem att ta sig ur en knipa, en ond spiral.

 

Kivuri blev sjuk i förrgår, ett sms från Sverige sa att det i värsta fall kunde vara blodförgiftning. Vi bestämde att vänta till dagen efter med att gå till sjukhuset, den lilla panik som infann sig i min kropp var inte alls på grund av oro för Kivuri, jag visste att det skulle ordna sig. Jag har pengar att betala all sjukvård här. Men hur gör den fattiga föräldern med ett dödssjukt barn där det inte finns någon möjlighet att få sjukvård. Där pengarna är begränsningen, där man inte får någon hjälp om man inte kan betala. Jag hoppas verkligen att alla hemma uppskattar allt vi har ”gratis” i Sverige, om inte, får ni alla lov att åka till något land där skyddsnätet från staten inte är lika tätt.
// Linda

 

 

Har läst på Internet om förslaget till ny äktenskapslag som lagts i Sverige. I går läste jag en debattartikel om ”homoäktenskap” i tidningen här. De dekatenta beteendena från väst, att män och män (kvinnorna?) gifter sig med varandra, går inte ihop med den tanzaniska lagstiftningen. Nä, det gjorde inte kvinnors rösträtt heller - förut. Inte judars rätt till liv i nazi-Tysklands lagstiftning heller. Och förut var jorden platt.
//Anna

 

 

Det är time-out. Ännu ett anfall avbröts innan det ens hann börja. Skolledningen ”glömde” att informera oss om att alla lagspelare var hemma på grund av att lärarna hade studiedag. Och helt plötsligt ska skolans påsklov börja fyra dagar tidigare och examinationerna ska ske innan lovet. Hur hänger det här ihop? Och hur kunde de inte veta detta för fyra veckor sedan när vi inledde samarbetet? Nu är jag frustrerad till tusen och lycklig över att det är helg så jag bara kan hänga med mina kompisar och glömma allt vad jobb heter.
//Linda

 

 

Det är halvlek i matchen mellan oss fyra praktikanter och skolledningen på ESACS. Detta som skulle vara ett samarbete känns mer som en match, kampen om eleverna. Första minuterna av matchen, då vi träffade eleverna för första gången började bra tills rektorn avbröt oss och sa att alla killar som skulle spela fotboll på ”sportstime” skulle gå ut. Hela vår övning förstördes och stämningen blev underlig, det kändes som att rektorn tyckte vi var för oseriösa.

 

Kommande träff var bättre, laget (Moses och Anna tillsammans med sin grupp och Linda och Trizah med sin) skapade en spelgrund, något att stå på och ett upplägg för resterande tid av matchen. Vårat första riktiga framspel gick bra, även om vi var ett antal man kort. Någon religiös ceremoni fick många att tappa fokus och intresse för spelet. Vi pratade om alkohol och tobak. Vi gick igenom definitioner, vad som får folk att börja använda droger, hur folk blir av användning och hur man tar sig ur ett missbruk. Vi avslutade med värderingsövningar för att stärka individerna i laget och för att komma varandra närmare, allt för ett bättre spel tillsammans.

Nästa anfall hade lite nya ansikten, många var blyga och ämnet känsligt; barn till missbrukare och vänskapsrelationer. Motståndarlaget verkar ibland så tillmötesgående och tacksamma över att vi erbjuder dem denna information, men när det väl kommer till kritan så finns det ingen stöttning alls, ingen information om att lagspelare kommer utgå eller andra aktiviteter som kan störa.

 

Tredje anfallet var katastrof, två närvarande från den ena gruppen och sex från den andra. Vi tog beslut om att inte göra något anfall om narkotika utan bara behålla bollen i mittringen och lära känna varandra lite bättre. Åtta mycket tappra spelare diskuterade möjligheten att etablera en antidrogklubb och ett lite ljus tändes. De verkade intresserade även om de inte hade någon tilltro till hjälp från skolledningen. Många elever saknar tillit till lärarna, till och med till kuratorerna och de säger att lärarna är oseriösa. Vi peppade dem att köra sitt race, ha sin egen antidrogklubb utan lärare som styr och ställer.

 

I morgon ska 90 minuters anfall om narkotika bli 40 minuter då ”clubtime” är kortare än ”sportstime”. Det känns riktigt tråkigt att skolledningen inte är intresserade av det vi gör. Vi fick mindre tid än vi hoppats på, och den lilla tiden vi har används till andra saker, som att öva inför konserter. Vi har bestämt oss för att göra det bästa av situationen, satsa på dem som är intresserade, ge dem inspiration att fortsätta och sedan utvärdera och ge skolan feedback på hur vi känner kring denna sorts samarbete.
//Anna och Linda

 

     

I går var jag på fotbollsmatch, typ ett korplag, i vår by.
Matchen med Kijitoyama mot Mwenge slutade 2-1. Hemmavinst även om jag inte såg hela matchen. Det var en stor skara människor som samlats för att titta: 30 småkillar, 20 ungdomskillar som hejjade på hemmalaget, 20 mwengesupportrar och så jag: den vita tjejen. Småkillarna kollade mer på mig än på matchen.

Jag kom till fotbollsplanen innan matchen började och jag kände ingen som var där. Jag kände mig rätt lost och satte mig ned för att vänta. Först kom det fram ett gäng kvinnor, vi utbytte lite ord på knagglig swahili och knagglig engelska. En av kvinnorna frågade efter 100 shilling (60 öre) jag visste inte vad jag skulle göra men gav dem till henne. Sen började tre av kvinnorna gapskratta och gick därifrån tillsammans med de andra. Jag fattade ingenting. Ibland fattar jag ingenting av den här kulturen.

 

Sen satt jag där och väntade och det gick förbi ett antal barn och några äldre killar. En av dem vågade sig fram och vi satt och pratade lite på engelska. Barnen skockades runt oss där vi satt, jag kände mig som en apa på zoo. Vi snackade lite och sen fråga han om jag hade pojkvän. Jag svarade att jag hade det, för enkelhetens skull. Allt för att slippa snacket om att han så gärna vill ha en flickvän, gärna en vit med så fin hy. Att jag gärna fick träffa hans föräldrar och komma hem till honom. För det är så det funkar här. Det är de frågorna man (jag) får om jag säger att jag är singel.
Sen frågade han om min pojkvän var från Tanzania och jag sa ja.
- Bra, bra att du valt en kille som är svart. Sen gick han.

Vad är det här? Varför är jag bara intressant om jag är singel? Det är så tydligt. Varje gång folk pratar med mig så hoppas jag att det ska vara för att jag är jag. Men det är inte så. De pratar med mig för att jag är vit, för att jag troligtvis också är rik och det skulle vara så fantastiskt att få komma till Sverige med mig. Hur vet jag när jag är utnyttjad och när folk gillar mig för att jag är jag?

 

På matchen sålde en av de äldre killarna hemmarullade cigaretter. Jag vet inte till vilka han säljer, men jag antar att man kan vara hur ung som helst. Allt handlar om att vara cool. En ung pappa/bror bar på en ettårig unge som hade ett haschlöv på strumporna. Några killar i laget rökte cigaretter samtidigt som de värmde upp. Vacker kontrast.

Småkillarna ser upp till killarna som spelade matchen. De är deras idoler och deras förebilder. Det de gör kommer också småkillarna att göra. Kivuri, en av rastakillarna är lagkapten och en liten unge skrev hans namn i sanden "kkk - kivuri". Tur att Kivuri är en av de bra, en av de som varken röker eller dricker. Love and respect!
//Linda

 

 

”Åh, de kommer att ta ett högt pris för att wakina-anna (jag och Linda) är med.”
Söndagskväll betyder filmkväll hemma hos Per. När den amerikanska kärlekskomedin var slut i går var klockan så pass mycket att daladala-bussarna hade slutat gå. Istället fick vi ta taxi. Vi visste alla att vi kommer få betala mer pengar för att jag och Linda är vita. Även för att Trizah inte pratar swahili som tanzanier. Det här händer ju hela tiden, på de flesta ställen blir jag behandlad annorlunda för att jag är vit. Det handlar om alltifrån att jag måste betala mer för tomaterna till att folk kommer fram och frågar efter mitt nummer, för att de ”vill ha en vit kompis”.

 

Jag har tänkt mig att jag förstår de bakomliggande strukturerna för att det är så här. Med koloniseringen i grunden och rika turister och biståndsarbetare som hela tiden bygger på bilden av vita som rika. Såklart är jag en av dem, mina sparade pengar från mitt jobb hemma är ju värda mycket mer här. Och jag använder dem till att köpa havregryn på dyra supermarkets för att tillfredställa mitt svenska behov av grötfrukost.

Men i går blev jag plötsligt så irriterad och frustrerad. Detta är diskriminering som jag aldrig skulle acceptera hemma. Vart går gränsen för vad som kränker alla människors lika värde?
Rasism? Om någon skulle ropa svarting efter en person från Tanzania på gatan hemma i Sverige, skulle jag antagligen bli förbannad och kräva ett svar på varför personen ser hudfärgen och inte personen i första hand. Men det är svårt, jag vet fortfarande inte vad jag tänker och tycker. Tankar och funderingar kring detta kommer gnaga i mitt huvud ett tag till tror jag. Lite jobbigt och frustrerande, men spännande. Det är ju därför jag åker bort från mina trygga relationer i Sverige, för att få fundera kring vad som är vad när människor möts.

 

Hörsel
Varje morgon vaknar vi av bönerop eller sånger från någon moské i närheten. Det låter som ett dovt dånande och låter högt och ljudligt från högtalarna. På vår väg från huset ropar barnen i byn "good morning" och några av de unga männen säger "mambo?" (läget?).

På gatan tjuter tutorna från alla dalladallas (minibussar) och taxichaufförer som säger "karibu" (varsågod). När det mörknar sitter folk med brasor längs de små vägkanterna och småpratar medan några desperat försöker få kontakt med oss. På kvällen spelar syrsorna och i dikena bräker paddorna högt. Sedan somnar vi till surrandet från fläkten och eventuellt ännu en bön från moskén.

 

Syn
Antalet fordon är för många för att få plats på vägen, maximal yta används. Dalladallabussarna är överfulla av människor och det ligger tillplattade vattenflaskor överallt. Naturen är grön och vacker, palmer växer som björkarna gör i Sverige trots att man kan se att avgaserna spys ut från trafiken och dammet yrar.

 

Lukt
Vid ett flertal tillfällen under dagen känner man den välbekanta doften av brända sopor. Svetten från alla resenärer på dalladalla är ett säkert faktum och avgaserna följer en vart man än går i staden.

 

Känsel
Konstant svett som rinner ned längs ryggraden är vardagsmat här. Myggen och myrorna gör sig påminda varje kväll genom små bett på fötterna. Ingenting är någonsin helt torrt och man är alltid smutsig.

 

Smak
Allt vatten som vi inte köper smakar havsvatten som blivit överrenat med klor. Sandkorn som knastrar i munnen och dammet gör sig påmint. Frukten är betydligt smakrikare än i Sverige och om det är någon gång jag ska lära mig äta bruna bönor så är det nu!

 

 

I går var vi på ESACS, den privatskola vi kommer att arbeta med under de kommande två månaderna. Vi träffade rektorn med dess assistent och de verkade trevliga måste jag säga. Vi fick dock tänka om gällande upplägget då vi var inriktade på att göra ungefär samma sak som förra årets praktikanter, men med äldre elever.
Att tänka om är något jag får göra oftare här än i Sverige. Jag tror att det är bra, det gör mig flexibel, men ibland är det frustrerande.

På vägen hem stannade vi för att luncha. Våra hungriga magar väntade förväntansfullt, men oj då, det mesta av det vi beställt var visst slut. Tänk om! Och var glad för plain chipsi (friterad klyftpotatis) om du inte äter kött. Men det funkar ju bra ändå. Både mitt och Lindas andra motto lyder: allt blir bra till slut(det första mottot dyker nog upp någon gång snart här på bloggen).
Vi, vilket alltså är Linda, Moses, Trizah och jag, har just avslutat ett möte där vi diskuterade hur vi vill lägga upp arbetet på ESACS. Spännande och inspirerande. Lite svårt med kommunikationen även i dag, men magkänslan är bra. Vi har alla liknande grunder att stå på, men olika tankar och sätt att arbeta. Är inte det en bra utgångspunkt så säg ...!

 

 

 

Vi har haft vårt första husmöte. Vi skulle diskutera enkla frågor som matinköp, matlagning, diskning och städning. Det var inte så enkelt. Det fanns framförallt två problem; språket och kulturen.

Vi kommunicerar på engelska och alla har bra möjlighet att uttrycka sig. Men fastän vi alla talar engelska så kan samma ord betyda olika saker. Vad betyder exempelvis ”I accept”? Jag håller med, jag förstår, jag accepterar det eller det är okej för mig?

 

Vad jag säger kan uppfattas på ett helt annat sätt än jag förväntade mig och när jag trott att någon förstått vad jag menar kanske den personen gjort sin egen tolkning av mina ord.

Det är lättare att förklara vad man menar på sitt modersmål, men framför allt är det lättare att kommunicera med någon från samma kultur.

Det andra problemet är alltså kulturskillnader. Att vi har olika kulturella koder, olika syn på många praktiska saker och att vi förhåller oss olika till relationer och andra sociala kontexter. Det som är naturligt och självklart för mig är inte det för de andra. Detta är trots allt bara en liten konflikt, det är inte konstigt att det blir missförstånd i världen när det talas olika språk och när det finns så många olika kulturer.
// Linda

 

Vi har varit här i två dagar men det känns som två veckor. Jag har inte fattat att jag ska bo här. Det känns som någon sorts konstig semester. Jag vet inte hur jag ska få det här inlägget organiserat. Fast det är ju väldigt dumt att skriva ett organiserat inlägg när inget här är organiserat. Fast det är ändå bättre än vad jag hade förväntat mig. Med organiserat menar jag organiserat i mitt huvud. Allt det praktiska med swahililektioner, vårt boende och kontor är jättebra. Men det är så många intryck så jag kan inte sortera dem.

 

I går hängde vi i vårt hus med Moses och Trizah och snackade en massa. Vi pratade om religion. De frågade vad jag hade för religion och det blir alltid konstigt när jag säger att jag inte har någon religion. Jag är inte ateist heller som direkt blir deras följdfråga. Jag vet inte vad jag ska svara och jag känner mig konstig. Jag kan knappt förklara min 'religion' på svenska så hur ska jag kunna göra det på engelska?
Jag har redan börjat drömma om afrikanska miljöer och det är uppenbart att det här livet påverkar mig (fast det visste jag att det skulle göra).
Jag visste inte att måltider var så viktiga för mig. Jag blir stressad om jag inte vet hur länge det är kvar till nästa mål, även om vi precis har ätit. Vi har inte fått ordning på rutiner hemma än. Det är kanske därför det känns som kaos. Vi har ingen kyl och bara en minispis. Vi får se hur det kommer gå med matlagning. Jag vill inte äta ute jämt.

 

Jag har inte börjat sakna så mycket hemma än, det kanske kommer. Vi ska inhandla en fläkt så vi kan sova lite bättre men utöver det känns allt bra. Imorgon ska vi ha planeringsmöte på kontoret så då hoppas jag att det ska klarna lite. 
Här är det alltså bra //Linda

TUMEFIKA DAR ES SALAAM!
Efter en smärtfri flygresa har vi nu kommit fram till fredens hamn. Det är för många intryck för att kunna känna konkreta känslor. Doften av Östafrika är välbekant men kan bara förstås genom att upplevas själv.
Per, Elias och Moses mötte upp två hyfsat lugna svenska tjejer på flygplatsen som var på väg att växla till sig shilling för att betala bussresa in till stan med. Vi gick nämligen om välkomstkommittén på flygplatsen, men coola som vi är såg vi inte problemen utan lösningarna. Och det blev ju bra till slut.
Efter några svettiga timmars vila, till invaggande tanzanisk hip-hop och rörmokarslammer, i det hem där vi ska bo det kommande halvåret har vi nu tagit oss till IOGT-NTO:s kontor en halvtimmes bussresa bort.
 Våra två youth volunteers partners, Moses från Uganda och Trizah från Kenya, verkar coola och tar hand om oss, trots att de själva är nya i staden. Det känns himla bra att vi alla fyra är här under liknande förutsättningar.
 Nu är det dags för mat. Våra magar är ganska hungriga efter en muffinsfrukost på planet och chokladsnask för att mätta acklimatiseringsångest i vårt nya hem.
 
// Anna och Linda

 

Den senaste veckan har innehållit två moment: förberedelser och avsked, den första mer varierande än den andra. Den lilla kundkorgen på apoteket räckte inte för mitt reseapotek, allt på ”att göra-listan” är utfört och allt jag behöver ha med mig är nedpackat. Jag har sagt hej då till familj och vänner utan att förstå att jag inte kommer att träffa dem på fem månader.

 I morgon går flyget, mitt och Annas flyg till Tanzania. Resfebern har varken smugit sig på eller exploderat, jag undrar om den kommer. Jag känner mig förvånansvärt lugn, mer lugn än vad jag brukar vara trots att jag ska flytta till en ny världsdel. Afrika! Tanken känns svindlande och väldigt långt borta, fortfarande. Jag antar att när det börjar kännas nära då kommer resfebern. Ibland kanske det är bra att inte vara så snabbtänkt.
// Linda Engström