/upload/bilder/toppbild_5768-Framfor-busse.jpg
Hem
Om UNF
Material
Drogfakta
Bli medlem
Motdrag
Media
Kontakt
Blogg från Tanzania
Bloggen är avslutad
Anna Burenius och Linda Engström bloggade för Motdrag under sin tid som volontärer i Tanzania.
 
Vanligt med polisvåld
Jag och Trizah är i Nairobi, en stor stad med väldigt många fler höga hus, väldigt många fler coola och “westernized” ungdomar och väldigt mycket färre Mzungu-rop än i Dar es Salaam. Det finns väldigt mycket mer otrygghet också. Under de första fem dagarna hann två polismän skjutas ned, två busskonduktörer få huvudena avhuggna; och 22 misstänkta skjutas ned av polisen.
 
En sekt som kallas mungiki härjar i landet. I mina öron är detta overklig galenskap. Sekten har funnits sen början av 90-talet, dock mest aktiva kring de politiska valen. Då det är valår i år (val i december) har de börjat hugga av folks huvuden, ta folk som gisslan och kräva folk på pengar, allt för att få bort Kibaki, den nuvarande presidenten. Det finns många intressanta fakta kring detta, jag har hört och läst i tidningen om rivalitet mellan olika stammar och om att ta pengar från de rika för att ge till de fattiga. Det läskigaste i mina ögon är dock att unga män flyr från sina hem för att inte bli tagna som misstänkta Mungiki av polisen. Som jag har uppfattat det har regeringen gett polisen uppdraget att skjuta för att döda om de misstankta gör något slags motstånd. 22 misstänkta nedskjutna, utan någon rättslig process, utan någon chans att förklara sig oskyldig.
 
Jag försöker förklara min förvåning över polisens agerande för människor jag pratar med och får svaret att “ja, jag vet, detta är Kenya, Sverige är långt före”... Var är självförtroendet att göra något åt det? Tänkte först att det handlade om rester av kolonisatorernas övertag, “ni kan men inte vi”, men jag tror att det helt enkelt är det som händer när våld är med i bilden. Rädslan tar över och jag förstår till hundra procent.

Jag måste verkligen påpeka att jag själv inte känner mig otrygg på något sätt, vårt hostel och kontor ligger i säkra områden och alla på kontoret är väldigt måna om vår säkerhet. Tur för oss.
Utöver diskussioner kring Mungiki finns det gott om arbete pa SCAD:s kontor. SCAD står för Students Campaign Against Drugs och är Trizahs hemorganisation. De driver SCAD-klubbar i 16 olika high schools, i vilka de har workshops varje vecka. Just nu planeras det för fullt for Sports day, Artbeat och Changamoto lägret, som kommer äga rum under hösten. SCAD drivs av omkring 30 ungdomar som alla arbetar volontärt. Under de tre veckor jag har varit med dem har jag verkligen imponerats av deras engagemang.
/Anna
 
Sjuk – jämställdhet! Sjuk jämställdhet…
Feber, huvudverk, diarré, magont, illamående, svettningar, frossa, yrsel you name it! 30 timmar intensivt sjuk, sjuk på riktigt för första gången sen jag kom till Östafrika. Det är inte jättekul att vara dålig i magen när man har 50 meter till en hål-i-golvet-toa när det är kolsvart och man fryser och svettas om vartannat. Directorn här på Uydel sa ”I know a mzungodoctor, he treats mzungos, he is good but expensive, take him!” Så jag åkte dit, blev ordentligt undersökt och fick antibiotika. I dag såg jag färgen på vattnet från vattendunken och kan mycket väl förstå att min kropp reagerade på det, även om jag “bara” har duschat och lagat mat med det vattnet. I Sverige skulle det inte ens duga att tvätta kläder i! Jag har fortfarande ett antal infekterade sår (där inräknat en tumme som inte är så vacker att se på, inte att känna heller) lite här och var på kroppen som vägrar läka. De som hade läkt på två dagar i Sverige tar tydligen två veckor här. I morgon ska jag köpa steriliserade plåster och agera som att det är stora köttsår jag har. I övrigt mår jag bra nu, jag är frisk och har all energi tillbaka i kroppen.
 
Utskrattad
Att vara vit och bli skrattad åt är nåt man får räkna med, jag gör en himla massa saker som dom tycker är konstiga men när jag gör saker som är typiskt afrikanska, som att bära saker på huvudet då skrattar dom också, hur ska jag nånsin kunna bli en del av den här kulturen..?
I dag har jag haft min första engelska lektion. Det var roligt, men hur gör man? Tänkte nog att det skulle vara en baggis, men det var några faktorer som gjorde det hela lite komplicerat.
• Jag kan inte luganda så hur förklarar jag när de inte förstår (okej det ordnade sig med att Moses översatte)
• Jag kan inte deras namn
• Jag har ingen aning om deras kunskapsnivå. Vissa kan föra konversationer medan andra inte kan skriva eller läsa varken luganda eller engelska.
• Jag vill inte ha prov, jag tror inte på den pedagogiken
Jag vill att alla ska bli sedda, att alla ska få lika mycket plats, detta är en problem även i Sverige jag vet att lärarna i Sverige kämpar med detta varje dag. Vissa är blyga och många saknar självkänsla. Jag vill att alla ska känna sig värdefulla även om de inte kan alfabetet, men hur uttrycker jag det så att de verkligen förstår och hur får jag dem att inte skämmas inför deras klasskamrater om de gör fel? Hur vet jag om de förstått om jag inte vill använda mig av prov (de gör det ju alltid annars i det här landet), jag vill inte tvinga dem redovisa inför hela klassen och jag kan inte ha individuella samtal med alla 20 (fast det vore det absolut mest önskvärda)? Jag ska göra det bästa av situationen såklart. Jag har två veckor på mig och jag tror jag kommer lyckas med mycket. Om inte ren engelskkunskap i alla fall glädje att lära sig!

Relationer
Jag och en kille i 20 års åldern här på centret pratade om relationer i Sverige och Uganda. Det lät som att han var positivt inställd till vårt ”system” där det är okej att dra hem partners vid 13 års ålder och man kan ha många pojk/flickvänner innan man bestämmer sig för att gifta sig. Men när jag samtidigt fråga honom vad han skulle säga till sina barn så lät det som att han skulle hålla fast vid det gamla. Han sa ”I need to follow the culture”. Hur förändrar man något med den filosofin? De flesta ungdomar jag möter har en öppen syn till kärlek och relationer men så finns den gamla generationen som spökar för dom hela tiden som håller dem tillbaka. Fast så är det väl i min kultur också, att mina far- och morföräldrar tycker jag gör mycket konstigt. Tider förändras hela tiden, bara lite olika snabbt inom vissa geografiska och tematiska områden.
 
Vad är trohet?
Tillsammans med den här killen satt en annan kille, vi pratade om trohet. Jag frågade om han var trogen och självklart var han det, sa han. Och kanske stämmer det enligt hans definition, men inte enligt min. Han hade tre flickvänner som inte visste om varandra. Om de fick veta om varandra skulle de bli arga och blotta tanken på att de skulle ha andra pojkvänner var otänkbar. Hejja jämställdhet! De frågade om jag kunde spela netball (en form av basket som tjejer spelar) och jag sa nej, men att jag kunde spela fotboll. De skrattade och trodde mig inte riktigt men jag sa att jag skulle visa dom på lördag då det är sportsday. Behöver jag nämna att de tappade hakan då jag sa att Sveriges damer typ är världsmästare i fotboll? Nej. Men vi hejjar på jämställdheten i det här landet.

/Linda

UYDEL
Det är många intryck som är svåra att formulera. Det här måste upplevas. Jag har anlänt till den röda staden Kampala. Jorden är röd och den färgar av sig på allt, till och med växterna. Jag bor i ett nybyggt rum med en säng som enda möbel. Man måste gå 300 meter för att komma till brunnen och själv pumpa upp vattnet. Elen funkar ibland, jag duschar i kallvatten och har ätit ugali (som potatismos fast mycket fastare och gjort på majsmjöl) och böner två dagar i rad, det är World Food Program som står för maten här på centret. Jag har aldrig levt så här primitivt, men jag klagar inte. Jag mår jättebra och trivs. Ungdomarna är roliga och sociala trots deras trasiga bakgrund.
 
UYDEL –Uganda Youth Development Link är en av IOGT-NTO:s partnerorganisationer och i
december 2006 invigdes det nya centret där 44 ungdomar kan bo. På dagarna undervisas det i olika ”vaccation skill training” så som hairdressing, sömnad, mekanik, catering, möbelsnickeri m.m. Det finns även möjlighet att lära sig att skriva och läsa luganda eller engelska. Yrkesträningen är även för andra gatubarn och på lördagar har dom Behavior change program där det deltar mer än 100 ungdomar. Det talas om drugabuse, selfesteem, relationship och andra ungdomsfrågor.
 
I dag, medan jag lärde dem en sång på swahili, funderade jag på vad detta kan vara bra för. Att sjunga tillsammans när det finns så mycket annat att prata om och lära ut. Men så insåg jag hur lyckliga de blev av att sjunga. Det är många tårar som gråtits eller som finns  inombords hos de här ungdomarna och allt skratt man kan lyckas skapa är bra. Det är hundra meter till den byggnaden där tv:n visar Uganda-Nigeria och jublet hörs över hela området när Uganda gör mål.
 
Jag blir rörd när jag tänker på hur många ungdomars liv UYDEL förändrar genom deras arbete, de är professionella socialarbetare som driver det här och de har kommit långt. Killarna hjälper till med diskning och matlagning, tjejerna stärks till att våga göra killgrejer och det är 22 tjejer och 22 killar som bor här. Jag skulle utan problem kunna stanna här längre än tre veckor. Kanske ska jag göra som en annan volontär här, han jobbade hårt hemma i Nederländerna för att ha råd att åka hit och jobba gratis i tio veckor. Tur att det finns goda människor på den här jorden.
/Linda
 
Trygghet
Jag känner mig trygg här i Dar-es-Salaam. Jag har bara känt mig rädd vid nåt enstaka tillfälle, det kanske är det inte ens rädsla utan snarare osäkerhet. Kanske beror det på att jag väldigt sällan går ensam eller så beror det på min naiva tro att människor är goda. Men även om det finns elaka människor i Tanzania som skulle kunna vilja mig illa eller ta sig friheter så räknar jag iskallt med att någon kommer agera och hjälpa mig om jag skulle vara i fara. Så länge jag tror att folk kommer att hjälpa mig om jag hamnar i trubbel så kommer jag att känna mig trygg.  Kanske är det just denna tro som kommer vara min räddning för om man är rädd är det inte då allt det farliga händer?
 
I helgen var vi och hälsade på en vän som bor utanför stan. Helt nya daladalaturer och en omgivning varken jag eller Moses kände till. När vi skulle byta dala i Tandika gick vi omkring och sa vart vi skulle högt för och själva och vips hade vi två konduktörer som båda sa att vi kunde åka med deras buss. Jag gick därifrån, jag förstod inte swahilin och visste inte vem jag skulle lita på. Men så stack en snäll Mama ut huvudet ur den ena dalan och sa att denna stannade där vi skulle gå av, det är just dessa Mamor som kommer rädda mig. De stora kvinnorna med sjalar runt huvudet och snälla ögon, de som inte vill gifta sig med mig och inte heller vill komma till Sverige.
 
Jag har också hört att barn och ungdomar som har ett tryggt hem är samma personer som ger sig ut på äventyr. Trygghet skapar nyfikenhet och viljan att vara fri som i sin tur ger modet att testa på nya saker. Vad jag är tacksam över all trygghet jag fått från mitt hem och min familj.
 
/Linda
 
Tanzansk begravning 
Igar vacktes vi upp kl 5.30 av Babas knackningar pa dorren. Vi gick upp, tvattade oss, kladde pa oss svart och vit, drack te och skyndade sen ut till bilen i vilken vi fick trangas med ett 20tal blomsterkransar. Det var dags for begravning. Den fjarde pa tva veckor som vara kontaktpersoner I arusha har varit med pa. Igar var det begravning av en slakting till Baba (pappan) i familjen dar vi bor. Enligt tradtionen ska man begravas vid det hus dar man ar uppvaxt. Denna man kom fran byn Marangu som ligger vid foten av Kilimanjaro, ett vackert omrade med massor av gront och kylig luft.
 
Under forsta delen av begravningen holls andakt kring den oppna kistan som var
placerad inne i huset, man sjong psalmer och delade sorg. Sedan transporterades kistan och folket till kyrkan for att forsatta cermonin dar. Det var hundratals av manniskor dar! Det var namligen en stor man som dog, han hade hjalpt manga I sina dagar fick jag berattat for mig. Efter tva timmar I kyrkan, med tal om den doda, psalmer, predikan och bon bar det ivag hem igen. Kistan transporterades, tillsammans med de narmsta familjemedlemmarna och prasterna, pa en flakbil. En annan flakbil fullastad med blasorkester och annat folk korde framfor. Kandes lite orovackande att frakta kistan pa dessa gropiga branta vagar upp till huset igen, men det visade sig vara obefogad oro.

Nar alla manniskor kommit fram till huset var det dags for sjalva jordfastningen. Man hade byggt ett rum av tra och cement i marken bakom huset, har las kistan ner och man byggde igen rummet med cement. Sen fick alla ga och lagga blommor pa graven och ta ett sista farval. Det var fortfarande over 100 manniskor dar, sa det hela tog ett tag. Man avslutade cermenonin med bon och valsignelse, varefter folket inbjods till mat och lask och mingel.

Det kanns fint att fa ha varit med vid en begravning. Aven om det ar ett sorgligt tillfalle (eller kanske just darfor?) kan man kanna samhorighet, medkansla och delad fortrostan over kulturgranserna, vilket ar en bra kansla.
/Anna
 
 
Religionens betydelse
Jag har fått frågan om jag är kristen många gånger, nästan av alla jag pratat med en längre stund. När jag svarar att jag inte är kristen kommer alltid följdfrågan ”Vad tror du på då, är du muslim?” Om jag svarar nej även på denna fråga tycker de att jag är konstig, alla tror väl på något. Numera svarar jag därför att jag inte tror på någon Gud men att jag tror på kärlek, ödet eller vad som helst som visar att jag tror på något sätt. Detta svar tycker de flesta är underligt, men det duger.
 
Stor betydelse
Det är uppenbart att religion har större betydelse här än vad den har för majoriteten av befolkningen i Sverige. Här är man troende och det ser jag som både något positivt och negativt. Det är ingen klyscha att hoppet är det sista som en människa har kvar och jag tror att många människor här har överlevt tack vare tron på Gud och det hopp Gud inger. Men jag tror också att denna tro passiviserar och förlamar människor och deras handlingar. Man litar på att Gud ska hjälpa en ur svåra situationer och anstränger sig då inte lika mycket som om man trott att allt hängde på en själv.
Kyrkan gör och har gjort otroligt mycket bra saker, det är många små människoliv som lever tack vare kyrkans insatser för de svaga. Men kyrkan har enligt mig tyvärr stjälpt fler människors liv än de hjälpt. Hur många krig är inte orsakade av kyrka och religion?
 
Har tittat på en film
Vi har sett på ”Så som i himmelen” flera dagar i rad och det finns en scen som jag tycker är helt fantastiskt bra. Det är prästen och prästfrun som har en vild diskussion om skuld. Där prästen menar att kyrkan finns för att kunna förlåta synderna som människorna begår medan prästfrun hävdar att det inte finns någon synd. ”Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt”. Hon säger att kyrkan har skuldbelagt människan i tusentals år för att kunna kontrollera människor och få makt.
Eftersom det är Gud som är orsaken till det goda är det också djävulen som är orsaken till det onda. Med denna syn läggs ansvaret för människans handlingar på Gud och djävulen och inte på individen. Det är djävulen som är orsaken till aids, krig och missbruk och Gud som är orsaken till kärlek, lycka och framgång. Det är en enkel syn där man inte behöver ta ansvar för sina handlingar. Och så länge människor lägger ansvaret hos någon annan kommer eländet på den här jorden fortsätta. Först när alla ser sitt eget ansvar i en stor situation kommer det att ske en förändring.
Men jag står fast vid en sak, hoppet är det sista vi har kvar och jag kommer aldrig sluta hoppas.
/Linda

 
NYTT STÄLLE NYA UPPLEVELSER
Nu har vi varit en vecka i Arusha. Det är kallare här. Enligt lokalbefolkningen tillräckligt kallt för att ha täckjacka, medan jag nöjer mig med (och glädjer mig åt) att vira en sjal runt axlarna. Under den månad som jag och Trizah kommer att spendera i Arusha arbetar vi med WOCHIVI, vilket är IOGT -NTO:s partnerorganisation. Vi kommer också att arbeta med CWCD, Center for women and children development, som är WOCHIVI:s samarbetspartner. Båda organisationerna leds av två karismatiska kvinnor som båda har mer än ett järn i elden.
 
En massa nytt
Denna vecka har vi agerat förskollärare hos CWCD och föreläst om droger och barns rättigheter för ungdomar från WOCHIVI. Dessutom har vi författat nyhetsbrev kring CWCD:s verksamhet det senaste året, halkat runt i lera, lärt känna Arusha, dansat salsa på stans vitingställe och ätit oljedrypande risbullar i mängder. Det är lite av en utmaning att vara här. Spännande att arbeta med mellanstadieelever och förskolebarn då ingen av oss har någon vidare erfarenhet av det sen förut.
 
Mikrolån
Just nu sitter vi på WOCHIVI:s kontor och ser hur kvinna efter kvinna, och en och annan man, kommer in och betalar av på sina lån. WOCHIVI ger nämligen ut mikrofinansierade lån till människor som säljer lokalproducerad öl, vilket i huvudsak är kvinnor. Detta för att de ska kunna skapa andra inkomstkällor än att sälja den olagliga ölen som förstör så många människoliv. Det blir påtagligt och på riktigt när man ser kvinnorna komma in med pengarna i handen. Det är lätt att börja fantisera om deras liv före och efter lånet. Vi hoppas att vi kommer kunna besöka några av dem som tagit lån för att få höra riktiga historier och för att kunna stärka varandra i våra ställningstaganden.
 
Mer alkohol
Det är svårt att säga om det beror på stadsdel eller stad, men här är alkohol, tobak och även marijuana mer synligt än där vi vistades i Dar es Salaam. I går då det var söndag luktade var och varannan människa alkohol och vi åkte buss med en kvinna som bar på en stor dunk med någon slags vätska i. En annan person i bussen frågade om det var vatten i dunken, men kvinnan svarade glatt att det var hennes ‘inkomstkälla’, vilket antagligen betydde någon form av alkohol.
Vi klampar vidare i leran, saknar våra kompanjoner i Dar es salaam, men trivs ändå i denna aningen komplexa stad och gläds åt att lära så mycket nytt som vi gör har.
// Anna
 
 
ABC ÖVER SAKER ATT SAKNA
 
Jag saknar (vill ha):
• Anonymitet
• Blåbärssoppa
• Chokladkaka 200 gram
• Dansa, skaka rumpa till r’n’b (nej, jag skakar inte rumpa, inte ens på afrikanskt vis)
• Europa
• Falukorv och makaroner
• Gå barfota i gräset
• Hamburgare från Max med vitlöksdressing
• Internet på min dator
• Jordgubbar
• KONGRESSEN
• Lägenhet i Göteborg
• Mjölk som inte smakar rökt ren
• Nätter som aldrig tar slut
• Onyttigt fika
• Prison Break
• Queenie, Roberta och andra hästar
• Rent kranvatten
• Svenska kompisar
• Tindra
• Universitetskompisarna
• Värdefullskänslan
• X2000 från Arlanda till Tväråbäck
• Ytterlår (renskav och potatismos)
• Zuleikatårta
• Årstider
• Äta äpplen med skal
• Övrigt: min familj
 
Jag saknar inte (det har jag redan):

• Avocado
• Barn som är söta
• Caring people
• Daladalaträngsel
• Eldade sopor
• Fina grannar
• Godis i lösvikt
• Hälsningsfraser
• Ivriga män
• Jobb i sommar
• Korsord
• Lovetalk
• Mango, Messmör, Morötter
• Nutidslevande
• Ovanliga upplevelser
• Prisvärd frukt
• Qvinnor som sliter
• Råttor
• Solroskärnor
• Tidtabellsstress
• Utbyte av kulturer
• Värme och solsken
• X (ex)
• Yvigt hår
• Zebror
• Åkommor
• Äcklig luft
• Ödlor
/ /Linda
 
 
ATT SPRIDA INFORMATION
Vissa daladala-konduktörer delar ut små biljetter. De flesta har ett budskap på swahili, många handlar om gud. Här om dagen fick jag en med texten ”korta kläder bidrar till HIV”…
//Linda
 

ÄR SVERIGE ETT BRA LAND?
Jag upplever att många Tanzanier skönmålar Sverige. Kanske tror de att jag tar det som en komplimang att få höra att mitt land är fantastiskt, medan det snarare gör att jag ifrågasätter ur vilket perspektiv de kan bedöma detta.
Beror det på att …
• Sverige tillhör västvärlden
• Vita turister äter på dyra restauranger och bor på hotell
• Europeiska ambassadörer bor i lyxiga hus
• Jag säger att jag är stolt och glad över att vi har billig sjukvård och att gratis skolgång
• Det har inte varit krig i Sverige på 200 år
• Stora multinationella företag ägs av vita
• De uppfattar att vi har ett bra socialt skyddsnät
• Sverige ger mycket bistånd
Har jag något personligt ansvar för vad jag berättar om Sverige? Måste jag tänka på hur jag beter mig? Är det lättare att leva i Sverige? Är svenskar lyckligare än Tanzanier?
//Linda
 
”I 21 VINTRAR HAR VI LEVAT MEN DEN 22:A BLIR VÅR DÖD”
 Att leva i Tanzania innebär en hel del risker, den som är mest uppenbar är kanske inte den som är farligast. Vilken av dessa blir vår död?
 
• Vattnet vi dricker som vi kokar och filtrerar men ändå inte vet om det är rent eller inte
• Varje gång vi korsar ett oövervakat (eller övervaktat) övergångsställe
• Köttet Linda ätit som kan vara smittat av Rift valley fever
• Malarian Anna haft i kroppen
• Våra urinvägsinfektioner
• Hela det faktum att HIV finns utbrett i detta land
• Disksvampen i köket
• Diskbänken vi torkar av, men inte vet vad som springer över den på nätterna
• Tangentbordet på datorn
• Flugorna och myrorna som vi delar maten med
• Ledstängerna som vi håller i när vi åker daladala
• När vi skär oss på knivar och potatisskalaren
• Pommes frites som vi inte vet hur länge de legat framme
• Mjölken vi dricker som vi inte vet om den är helt fräsch (eller är smittad av Rift Valley fever)
• Tjuvar och banditer på stranden eller vid Kariakoo
• Våra egna små operationer och sårvård
• Avgaserna vi andas in
• När vi går hem på kvällarna i mörkret
• Trasan vi torkar golvet med
• Hajar vi kan möta på när vi simmar i havet
• Varje gång vi åker en daladala och inte vet om föraren är nykter
• När vi kollar på fotbollsmatcher och kan få en boll i huvudet
• Våra egna händer
• Fladdermössen som ibland beter sig aggressivt
• Någon kan kasta en förbannelse över oss
• Eluttagen vi kan få stötar av
• När vi klättrar upp i ställningen där vår vattentank står
• De ruttna bräderna i vattentanksställningen som brakar
• Chapatin vi köper som säljaren tar i med samma händer han nyss styckade en kyckling med
• När det regnar och vi nästan måste simma för att ta oss fram och eventuellt kan drunkna
• När frustrationen stiger till nivån då man säger ”I want to kill someone”
• Gå och lägga sig varje natt med risken att möta Popobawa!
 
Det finns så ofantligt många saker man kan dö av här, men de risker vi är medvetna om är också de vi kan skydda oss mot. Listan i Sverige skulle kunna bli lika lång, dock inser vi att det för oss är farligare att leva i Tanzania än i Sverige. Bland annat eftersom vi är från Sverige och inte känner till alla system här. Men vi slipper i alla fall oroa oss för att frysa ihjäl och bli uppätna av älgar!
//Linda och Anna

 
PEACE LOVE AND BANGI
I går var jag på ännu en fotbollsmatch. Hemmalaget hade en hink med tre liter vatten som motståndarlaget fick dricka av. Jag tycker det var fint och det symboliserar mentaliteten hos befolkningen i Tanzania. Här lever muslimer, kristna och hundratals olika stammar sida vid sida utan problem. Resten av världen borde komma hit på praktiskt studiebesök. Vill man så kan man!
Det kändes underligt att sitta en decimeter från en cannabismarknad. Det röktes, vad man här kallar bangi, runt omkring mig och när min kompis såg hur jag ogillade det flyttade vi på oss. Jag har aldrig varit så nära narkotika förr och som det röktes! 200 shilling för ett knytte som sedan rullades. Dryga en krona för ett rus är vad jag kallar att få valuta för pengarna, för att inte tala om den passiva rökningen som är helt gratis.
//Linda

 
GÄSTiNLÄGG AV TRIZAH
Linda och Annas volontärkompis skriver ett gästinlägg
 
Hej
Jag heter Trizah, som du kanske vet. Jag skulle vilja börja med att tacka IOGT för att de har gett mig chansen att bli en del av ett underbart team, men också för att jag har fått chansen att jobba tillsammans med personer från olika kulturer och med olika bakgrund.
När jag fick veta att jag hade blivit utvald att åka på volontäruppdrag kände jag mig ganska kluven. Å ena sidan var jag helt galet glad över att jag för första gången skulle få åka utomlands, Å andra sidan visste jag ju inte vad jag kunde förvänta mig.
 
Hemma i Kenya ...
Hemma, i mitt land (Kenya reds. anm.) bor jag med min familj. Tanken på att dela hem med människor som jag knappt kände var till en början helt främmande för mig. Men så här i efterhand har jag insett att mina nya erfarenheter har bidragit till att jag har fått nya vänner och lärt mig att visa respekt för människor oavsett vilka de är eller var de kommer ifrån. Dessutom har jag lärt mig att ta välgrundade beslut och att bli en bättre lagspelare.
 
Bättre stämning
Det känns verkligen skönt att det har löst sig mellan Linda, Anna, Moses och mig, men jag måste erkänna att det inte har varit lätt alla gånger. I början var det mycket missförstånd och ibland förstod jag inte alls vad Anna och Linda ville säga, mycket på grund av språkförbistringar, men också för att vi har olika sätt att tänka kring saker och ting. Trots detta så har vi genom att vara tålmodiga och stöttande mot varandra faktiskt kunnat nå till den punkt där vi befinner oss i dag.
 
Kan lite svenska
Numera funkar kommunikationen oss emellan väldigt bra. Jag har till och med lärt mig en del svenska ord. Tillexempel ”oro” som har samma betydelse i min stam (kikuyu) och kan beskrivas som en konstig känsla i magen. ”Fika”, ”segt”, ”hej”, ”hej då” är andra ord jag lärt mig och det finns fler jag vill lära mig.
 
Solar på helgerna
Moses är dansare och han älskar att tillbringa helgerna på olika kulturcenter där de dansar traditionella danser. Medan Anna, Linda och jag älskar att gå till stranden för att sola och njuta av den kalla sanden mellan tårna.
Tanzania är på det stora hela ett bra land med ett vänligt folk, de älskar besökare och tar sig alltid tid att svara på frågor. Basfödan består av ris och bönor. I landet finns omkring 120 stammar varav de flesta är muslimska. När en tanzanier möter en äldre person så hälsar han/hon genom att buga lätt. Alla dessa saker är sådant som skiljer Tanzania från mitt hemland. 
 
Bra stöd
Personalen från IOGT har varit ett otroligt stöd, särskilt när vi har ställt frågor om Tanzania och hela atmosfären här är väldigt avslappnad och vänlig. Dessutom får vi alltid vara med på deras aktivitet och förra månaden deltog vi i ett scoutläger. Det var allt för den här gången. Nästa vecka kommer Anna och jag förbereda oss för att åka till Arusha där vi ska arbeta med kvinnor och barn i en organisation som kallas WOCHIVI.  Under tiden kommer Linda och Moses att stanna kvar här för att fortsätta med skolprojektet.
// Hej då hälsar Trizah
 

NYA TAG EFTER PÅSKLOVET
Så var vårt påsklov över och vi är tillbaka på kontoret i vanlig ordning. Det har varit fantastiskt att ha familj här. Vi har hunnit med både en safari, några dagar på Zanzibar och häng i Dar es Salaam. Nu inväntar vi Trizah och Moses som anländer i dag.
 
Ska snart dela upp oss
Ramarna för framtiden finns, men ingen detaljerad plan. Vi vet att Anna och Trizah åker till Arusha för att arbete med Wochivi, Woman and Child Vision, en partnerorganisation som arbetar med rådgivning till ungdomar som missbrukar droger och kvinnor som säljer alkohol. Moses och Linda ska sammanställa material som ska hjälpa eleverna på ESACS att fortsätta driva deras egna antidrogklubb. I slutet av maj åker Anna och Trizah till Kenya för att jobba med SCAD Students Campaign Against Drugs och Moses och Linda åker till Uganda. Där ska de jobba på ett gatubarnscenter som drivs av UYDEL, Uganda Youth Development Link.
 
Planerar framtiden
I dag är det två månader sedan vi kom hit, det betyder att Linda varit här halva sin tid och Anna en tredjedel …
 Kommande dagar kommer att bestå av planering av framtida projekt, antagligen en del regn då regnperioden börjat och messmörsätande. Godiset från Sverige har Anna redan ätit upp medan Lindas två kilo fortfarande är kvar! 
// Anna och Linda
 
 
SÄGNEN OM POPOBAWA
En ande som våldtar män i deras sängar. En djävul som härjar kring Dar-es-Salaam och öarna Pemba och Zanzibar. 1995 bröt panik ut och många här är livrädda. Han kommer om nätterna, tar sig in i alla hus och det enda sättet att skydda sig är att sova utomhus, vilket folk gör av rädsla. Popobawa betyder fladdermus på swahili. Den sägs vara enögd, enfotad och ha stora vingar med långa klor. Offren tvingas berätta för sin familj och grannar om vad som hänt, annars lovar Popobawan att återkomma. Det finns både böcker och ett antal länkar där man kan läsa om detta fenomen.
 
Rastahår fungerar som skydd
Rastakillarna berättade att de var skyddade eftersom Popobawan är rädd för dem, han ser deras rastaflätor som ormar. De berättade också att man kan ”köpa” denna Popobawa av en doktor och sedan styra vilka Popobawan ska våldta. De riktigt uppskrämda köper i panik skydd av någon slug man som lovar skydd mot Popobawan om man ger honom pengar.
Det är sägner och ingen vet sanningen men det är uppenbart att folk här i Dar-es-Salaam faktiskt är rädda. Läs mer på
http://en.wikipedia.org/wiki/Popo_Bawa
//Linda

 
VARDAGEN I DAR ES SALAAM
Oj. Tydligen har vi gett en bild av att vi mest har det kämpigt och jobbigt här. Men på riktigt är vi grymt glada att vi är här! Och allra oftast har vi leenden på läpparna och mår bra. När det händer saker som känns frustrerande eller jobbiga diskuterar och bearbetar vi det, en del genom blogginlägg kanske. Men en vanlig dag i Dar es Salaam bjuder på många skratt och måbra-känslor. Vad en vanlig dag är glömmer man så lätt att skriva om, eftersom det är vardag. Här kommer ett forsök ...

Tränar på morgonen
Vi vaknar klockan sju, gör våra sit-ups och duschar. (Nu har vatten funnits i kranen hela veckan - lycka!). Vi äter frukost bestående av havregrynsgröt eller hembakat bröd (i ugnen på kontoret). Vi kokar vatten och häller på i vattenfiltret, fyller på våra flaskor från vattnet från kylen. Sen hoppar vi på en daladala-buss till kontoret. Väl här planerar vi för workshops, skriver rapporter till våra hemorganisationer och gör kompendium till eleverna. Ofta äter vi lunch på det lunchställe som vi gett namnet “garden”, en snabbservering som bjuder på bönor, ris, okra, vitkål, kött och fisk om man vill. Allt till ett pris av sex kronor.
 
Träffar vänner
Vi jobbar till cirka 16-17 beroende på dagens arbetsbörda. Ofta stannar vi till hos våra vänner på vägen hem, vilket gör att många kvällar blir ganska sena. Är vi pigga nog lagar vi mat hemma, ris, morötter, ingefära, vitlök, linser, tomater och potatis är väl använda ingredienser i vår matlagning.
Detta är en generaliserad bild av vardagen för Anna och Linda i Dar es Salaam. Ett Dar es Salaam som börjar kännas som hemma, men som fortfarande kan ge aha-känslor av att “vi bor faktiskt i Tanzania!”. Så långt ifrån Sverige ändå.
// Linda och Anna

 
PRIVATA ELLER STATLIGA SJUKHUS?
Jag har stor tilltro till allt som är statligt och kooperativt i Sverige, kan jag så nyttjar jag alltid dessa i första hand. Jag drar mig för att gå till privata sjukhus och åker omvägar för att kunna handla på Konsum istället för Ica. Jag har full tillit till den svenska skolan och svenska statliga sjukhus.

Annorlunda här
Här funkar det inte på samma sätt. Här är det mesta privatiserat, till och med ambulanserna. Varje dalladallabuss ägs och körs av en privatperson som har ett eget företag med en konduktör som anställd. Därför finns det ingen möjlighet att ha en överblick över hur många dalladallabussar det finns, vilka som kör vilka sträckor, vilka tider de går och när de börjar och slutar på morgonen. Detta system funkar utmärkt här, men hade det funkat i Sverige? Sverige med en befolkning där kontrollbehovet är maximalt. Man vill till och med kunna kontrollera tiden.
 
Dålig sjukhus
De statliga sjukhusen är billigare men inte alls lika bra som de privata. Samtidigt som det finns många små kliniker med privata läkare med ett vinstintresse och sämre utrustning för undersökningar. Den fattiga har inte råd att gå till ett omfattande privat sjukhus och väljer de små klinikerna men får då inte lika bra vård som de hade fått på något av de större privata sjukhusen. Jag är så tacksam över vår fria sjukvård i Sverige och högkostnadsskyddet.

Dyrt att bli sjuk
Mitt sjukhusbesök och min antibiotika förra veckan kostade 30 000 shilling (180 kr) och är nästan en fjärdedel av min månadslön, och jag tjänar lika bra som en lärare gör här i Tanzania.
Korruptionen är total och ett stort problem här, man kan vänta i evigheter på att få något fixat om man inte väljer att betala extra. Det enklaste sättet att ta sig ur situationer där polisen är inblandad är att betala. Det är svårt att bryta mönster och otroligt frestande för många att betala extra om de hjälper dem att ta sig ur en knipa, en ond spiral.
 
Vad gör den som är fattig?
Kivuri blev sjuk i förrgår, ett sms från Sverige sa att det i värsta fall kunde vara blodförgiftning. Vi bestämde att vänta till dagen efter med att gå till sjukhuset, den lilla panik som infann sig i min kropp var inte alls på grund av oro för Kivuri, jag visste att det skulle ordna sig. Jag har pengar att betala all sjukvård här. Men hur gör den fattiga föräldern med ett dödssjukt barn där det inte finns någon möjlighet att få sjukvård. Där pengarna är begränsningen, där man inte får någon hjälp om man inte kan betala. Jag hoppas verkligen att alla hemma uppskattar allt vi har ”gratis” i Sverige, om inte, får ni alla lov att åka till något land där skyddsnätet från staten inte är lika tätt.
// Linda
 
 
OLIKA TÄNK
Har läst på Internet om förslaget till ny äktenskapslag som lagts i Sverige. I går läste jag en debattartikel om ”homoäktenskap” i tidningen här. De dekatenta beteendena från väst, att män och män (kvinnorna?) gifter sig med varandra, går inte ihop med den tanzaniska lagstiftningen. Nä, det gjorde inte kvinnors rösträtt heller - förut. Inte judars rätt till liv i nazi-Tysklands lagstiftning heller. Och förut var jorden platt.
//Anna
 
 
KAOS
Det är time-out. Ännu ett anfall avbröts innan det ens hann börja. Skolledningen ”glömde” att informera oss om att alla lagspelare var hemma på grund av att lärarna hade studiedag. Och helt plötsligt ska skolans påsklov börja fyra dagar tidigare och examinationerna ska ske innan lovet. Hur hänger det här ihop? Och hur kunde de inte veta detta för fyra veckor sedan när vi inledde samarbetet? Nu är jag frustrerad till tusen och lycklig över att det är helg så jag bara kan hänga med mina kompisar och glömma allt vad jobb heter.
//Linda
 
 
BORTAMATCH
Det är halvlek i matchen mellan oss fyra praktikanter och skolledningen på ESACS. Detta som skulle vara ett samarbete känns mer som en match, kampen om eleverna. Första minuterna av matchen, då vi träffade eleverna för första gången började bra tills rektorn avbröt oss och sa att alla killar som skulle spela fotboll på ”sportstime” skulle gå ut. Hela vår övning förstördes och stämningen blev underlig, det kändes som att rektorn tyckte vi var för oseriösa.
 
Började bra
Kommande träff var bättre, laget (Moses och Anna tillsammans med sin grupp och Linda och Trizah med sin) skapade en spelgrund, något att stå på och ett upplägg för resterande tid av matchen. Vårat första riktiga framspel gick bra, även om vi var ett antal man kort. Någon religiös ceremoni fick många att tappa fokus och intresse för spelet. Vi pratade om alkohol och tobak. Vi gick igenom definitioner, vad som får folk att börja använda droger, hur folk blir av användning och hur man tar sig ur ett missbruk. Vi avslutade med värderingsövningar för att stärka individerna i laget och för att komma varandra närmare, allt för ett bättre spel tillsammans.

Tacksamma ibland
Nästa anfall hade lite nya ansikten, många var blyga och ämnet känsligt; barn till missbrukare och vänskapsrelationer. Motståndarlaget verkar ibland så tillmötesgående och tacksamma över att vi erbjuder dem denna information, men när det väl kommer till kritan så finns det ingen stöttning alls, ingen information om att lagspelare kommer utgå eller andra aktiviteter som kan störa.
 
Katastrof!
Tredje anfallet var katastrof, två närvarande från den ena gruppen och sex från den andra. Vi tog beslut om att inte göra något anfall om narkotika utan bara behålla bollen i mittringen och lära känna varandra lite bättre. Åtta mycket tappra spelare diskuterade möjligheten att etablera en antidrogklubb och ett lite ljus tändes. De verkade intresserade även om de inte hade någon tilltro till hjälp från skolledningen. Många elever saknar tillit till lärarna, till och med till kuratorerna och de säger att lärarna är oseriösa. Vi peppade dem att köra sitt race, ha sin egen antidrogklubb utan lärare som styr och ställer.
 
Gör det bästa av situationen
I morgon ska 90 minuters anfall om narkotika bli 40 minuter då ”clubtime” är kortare än ”sportstime”. Det känns riktigt tråkigt att skolledningen inte är intresserade av det vi gör. Vi fick mindre tid än vi hoppats på, och den lilla tiden vi har används till andra saker, som att öva inför konserter. Vi har bestämt oss för att göra det bästa av situationen, satsa på dem som är intresserade, ge dem inspiration att fortsätta och sedan utvärdera och ge skolan feedback på hur vi känner kring denna sorts samarbete.
//Anna och Linda
 
     
               
VIKTIGT MED FÖREBILDER
I går var jag på fotbollsmatch, typ ett korplag, i vår by.
Matchen med Kijitoyama mot Mwenge slutade 2-1. Hemmavinst även om jag inte såg hela matchen. Det var en stor skara människor som samlats för att titta: 30 småkillar, 20 ungdomskillar som hejjade på hemmalaget, 20 mwengesupportrar och så jag: den vita tjejen. Småkillarna kollade mer på mig än på matchen.

Kände mig ensam
Jag kom till fotbollsplanen innan matchen började och jag kände ingen som var där. Jag kände mig rätt lost och satte mig ned för att vänta. Först kom det fram ett gäng kvinnor, vi utbytte lite ord på knagglig swahili och knagglig engelska. En av kvinnorna frågade efter 100 shilling (60 öre) jag visste inte vad jag skulle göra men gav dem till henne. Sen började tre av kvinnorna gapskratta och gick därifrån tillsammans med de andra. Jag fattade ingenting. Ibland fattar jag ingenting av den här kulturen.
 
Apa i bur
Sen satt jag där och väntade och det gick förbi ett antal barn och några äldre killar. En av dem vågade sig fram och vi satt och pratade lite på engelska. Barnen skockades runt oss där vi satt, jag kände mig som en apa på zoo. Vi snackade lite och sen fråga han om jag hade pojkvän. Jag svarade att jag hade det, för enkelhetens skull. Allt för att slippa snacket om att han så gärna vill ha en flickvän, gärna en vit med så fin hy. Att jag gärna fick träffa hans föräldrar och komma hem till honom. För det är så det funkar här. Det är de frågorna man (jag) får om jag säger att jag är singel.
Sen frågade han om min pojkvän var från Tanzania och jag sa ja.
- Bra, bra att du valt en kille som är svart. Sen gick han.

Många tror att jag är rik
Vad är det här? Varför är jag bara intressant om jag är singel? Det är så tydligt. Varje gång folk pratar med mig så hoppas jag att det ska vara för att jag är jag. Men det är inte så. De pratar med mig för att jag är vit, för att jag troligtvis också är rik och det skulle vara så fantastiskt att få komma till Sverige med mig. Hur vet jag när jag är utnyttjad och när folk gillar mig för att jag är jag?
 
Coolt att röka
På matchen sålde en av de äldre killarna hemmarullade cigaretter. Jag vet inte till vilka han säljer, men jag antar att man kan vara hur ung som helst. Allt handlar om att vara cool. En ung pappa/bror bar på en ettårig unge som hade ett haschlöv på strumporna. Några killar i laget rökte cigaretter samtidigt som de värmde upp. Vacker kontrast.
Småkillarna ser upp till killarna som spelade matchen. De är deras idoler och deras förebilder. Det de gör kommer också småkillarna att göra. Kivuri, en av rastakillarna är lagkapten och en liten unge skrev hans namn i sanden "kkk - kivuri". Tur att Kivuri är en av de bra, en av de som varken röker eller dricker. Love and respect!
//Linda
 
 
ATT BLI KALLAD VITING
”Åh, de kommer att ta ett högt pris för att wakina-anna (jag och Linda) är med.”
Söndagskväll betyder filmkväll hemma hos Per. När den amerikanska kärlekskomedin var slut i går var klockan så pass mycket att daladala-bussarna hade slutat gå. Istället fick vi ta taxi. Vi visste alla att vi kommer få betala mer pengar för att jag och Linda är vita. Även för att Trizah inte pratar swahili som tanzanier. Det här händer ju hela tiden, på de flesta ställen blir jag behandlad annorlunda för att jag är vit. Det handlar om alltifrån att jag måste betala mer för tomaterna till att folk kommer fram och frågar efter mitt nummer, för att de ”vill ha en vit kompis”.
 
Vill förstå
Jag har tänkt mig att jag förstår de bakomliggande strukturerna för att det är så här. Med koloniseringen i grunden och rika turister och biståndsarbetare som hela tiden bygger på bilden av vita som rika. Såklart är jag en av dem, mina sparade pengar från mitt jobb hemma är ju värda mycket mer här. Och jag använder dem till att köpa havregryn på dyra supermarkets för att tillfredställa mitt svenska behov av grötfrukost.

Blir arg ibland
Men i går blev jag plötsligt så irriterad och frustrerad. Detta är diskriminering som jag aldrig skulle acceptera hemma. Vart går gränsen för vad som kränker alla människors lika värde?
Rasism? Om någon skulle ropa svarting efter en person från Tanzania på gatan hemma i Sverige, skulle jag antagligen bli förbannad och kräva ett svar på varför personen ser hudfärgen och inte personen i första hand. Men det är svårt, jag vet fortfarande inte vad jag tänker och tycker. Tankar och funderingar kring detta kommer gnaga i mitt huvud ett tag till tror jag. Lite jobbigt och frustrerande, men spännande. Det är ju därför jag åker bort från mina trygga relationer i Sverige, för att få fundera kring vad som är vad när människor möts.
// Anna

 
 
TEMA: SINNEN
Hörsel
Varje morgon vaknar vi av bönerop eller sånger från någon moské i närheten. Det låter som ett dovt dånande och låter högt och ljudligt från högtalarna. På vår väg från huset ropar barnen i byn "good morning" och några av de unga männen säger "mambo?" (läget?).
På gatan tjuter tutorna från alla dalladallas (minibussar) och taxichaufförer som säger "karibu" (varsågod). När det mörknar sitter folk med brasor längs de små vägkanterna och småpratar medan några desperat försöker få kontakt med oss. På kvällen spelar syrsorna och i dikena bräker paddorna högt. Sedan somnar vi till surrandet från fläkten och eventuellt ännu en bön från moskén.
 
Syn
Antalet fordon är för många för att få plats på vägen, maximal yta används. Dalladallabussarna är överfulla av människor och det ligger tillplattade vattenflaskor överallt. Naturen är grön och vacker, palmer växer som björkarna gör i Sverige trots att man kan se att avgaserna spys ut från trafiken och dammet yrar.
 
Lukt
Vid ett flertal tillfällen under dagen känner man den välbekanta doften av brända sopor. Svetten från alla resenärer på dalladalla är ett säkert faktum och avgaserna följer en vart man än går i staden.
 
Känsel
Konstant svett som rinner ned längs ryggraden är vardagsmat här. Myggen och myrorna gör sig påminda varje kväll genom små bett på fötterna. Ingenting är någonsin helt torrt och man är alltid smutsig.
 
Smak
Allt vatten som vi inte köper smakar havsvatten som blivit överrenat med klor. Sandkorn som knastrar i munnen och dammet gör sig påmint. Frukten är betydligt smakrikare än i Sverige och om det är någon gång jag ska lära mig äta bruna bönor så är det nu!
//Linda och Anna
 
 
MÖTE OCH MOTTO
I går var vi på ESACS, den privatskola vi kommer att arbeta med under de kommande två månaderna. Vi träffade rektorn med dess assistent och de verkade trevliga måste jag säga. Vi fick dock tänka om gällande upplägget då vi var inriktade på att göra ungefär samma sak som förra årets praktikanter, men med äldre elever.
Att tänka om är något jag får göra oftare här än i Sverige. Jag tror att det är bra, det gör mig flexibel, men ibland är det frustrerande.
På vägen hem stannade vi för att luncha. Våra hungriga magar väntade förväntansfullt, men oj då, det mesta av det vi beställt var visst slut. Tänk om! Och var glad för plain chipsi (friterad klyftpotatis) om du inte äter kött. Men det funkar ju bra ändå. Både mitt och Lindas andra motto lyder: allt blir bra till slut(det första mottot dyker nog upp någon gång snart här på bloggen).
Vi, vilket alltså är Linda, Moses, Trizah och jag, har just avslutat ett möte där vi diskuterade hur vi vill lägga upp arbetet på ESACS. Spännande och inspirerande. Lite svårt med kommunikationen även i dag, men magkänslan är bra. Vi har alla liknande grunder att stå på, men olika tankar och sätt att arbeta. Är inte det en bra utgångspunkt så säg ...!
// Anna, med nystukad tumme efter basketmatchen i går morse
 
 
 
SVÅRT ATT KOMMUNICERA
Vi har haft vårt första husmöte. Vi skulle diskutera enkla frågor som matinköp, matlagning, diskning och städning. Det var inte så enkelt. Det fanns framförallt två problem; språket och kulturen.
Vi kommunicerar på engelska och alla har bra möjlighet att uttrycka sig. Men fastän vi alla talar engelska så kan samma ord betyda olika saker. Vad betyder exempelvis ”I accept”? Jag håller med, jag förstår, jag accepterar det eller det är okej för mig?
 
Upplagt för missförstånd
Vad jag säger kan uppfattas på ett helt annat sätt än jag förväntade mig och när jag trott att någon förstått vad jag menar kanske den personen gjort sin egen tolkning av mina ord.
Det är lättare att förklara vad man menar på sitt modersmål, men framför allt är det lättare att kommunicera med någon från samma kultur.
Det andra problemet är alltså kulturskillnader. Att vi har olika kulturella koder, olika syn på många praktiska saker och att vi förhåller oss olika till relationer och andra sociala kontexter. Det som är naturligt och självklart för mig är inte det för de andra. Detta är trots allt bara en liten konflikt, det är inte konstigt att det blir missförstånd i världen när det talas olika språk och när det finns så många olika kulturer.
// Linda
 
 
FÖRSTA INTRYCKEN
Vi har varit här i två dagar men det känns som två veckor. Jag har inte fattat att jag ska bo här. Det känns som någon sorts konstig semester. Jag vet inte hur jag ska få det här inlägget organiserat. Fast det är ju väldigt dumt att skriva ett organiserat inlägg när inget här är organiserat. Fast det är ändå bättre än vad jag hade förväntat mig. Med organiserat menar jag organiserat i mitt huvud. Allt det praktiska med swahililektioner, vårt boende och kontor är jättebra. Men det är så många intryck så jag kan inte sortera dem.
 
Religionsdiskussion
I går hängde vi i vårt hus med Moses och Trizah och snackade en massa. Vi pratade om religion. De frågade vad jag hade för religion och det blir alltid konstigt när jag säger att jag inte har någon religion. Jag är inte ateist heller som direkt blir deras följdfråga. Jag vet inte vad jag ska svara och jag känner mig konstig. Jag kan knappt förklara min 'religion' på svenska så hur ska jag kunna göra det på engelska?
Jag har redan börjat drömma om afrikanska miljöer och det är uppenbart att det här livet påverkar mig (fast det visste jag att det skulle göra).
Jag visste inte att måltider var så viktiga för mig. Jag blir stressad om jag inte vet hur länge det är kvar till nästa mål, även om vi precis har ätit. Vi har inte fått ordning på rutiner hemma än. Det är kanske därför det känns som kaos. Vi har ingen kyl och bara en minispis. Vi får se hur det kommer gå med matlagning. Jag vill inte äta ute jämt.
 
Ingen hemlängtan
Jag har inte börjat sakna så mycket hemma än, det kanske kommer. Vi ska inhandla en fläkt så vi kan sova lite bättre men utöver det känns allt bra. Imorgon ska vi ha planeringsmöte på kontoret så då hoppas jag att det ska klarna lite. 
Här är det alltså bra //Linda


TUMEFIKA DAR ES SALAAM!
Efter en smärtfri flygresa har vi nu kommit fram till fredens hamn. Det är för många intryck för att kunna känna konkreta känslor. Doften av Östafrika är välbekant men kan bara förstås genom att upplevas själv.
Per, Elias och Moses mötte upp två hyfsat lugna svenska tjejer på flygplatsen som var på väg att växla till sig shilling för att betala bussresa in till stan med. Vi gick nämligen om välkomstkommittén på flygplatsen, men coola som vi är såg vi inte problemen utan lösningarna. Och det blev ju bra till slut.
Efter några svettiga timmars vila, till invaggande tanzanisk hip-hop och rörmokarslammer, i det hem där vi ska bo det kommande halvåret har vi nu tagit oss till IOGT-NTO:s kontor en halvtimmes bussresa bort.
 Våra två youth volunteers partners, Moses från Uganda och Trizah från Kenya, verkar coola och tar hand om oss, trots att de själva är nya i staden. Det känns himla bra att vi alla fyra är här under liknande förutsättningar.
 Nu är det dags för mat. Våra magar är ganska hungriga efter en muffinsfrukost på planet och chokladsnask för att mätta acklimatiseringsångest i vårt nya hem.
 
// Anna och Linda

 
DAGARNA INNAN AVFÄRD
Den senaste veckan har innehållit två moment: förberedelser och avsked, den första mer varierande än den andra. Den lilla kundkorgen på apoteket räckte inte för mitt reseapotek, allt på ”att göra-listan” är utfört och allt jag behöver ha med mig är nedpackat. Jag har sagt hej då till familj och vänner utan att förstå att jag inte kommer att träffa dem på fem månader.
 I morgon går flyget, mitt och Annas flyg till Tanzania. Resfebern har varken smugit sig på eller exploderat, jag undrar om den kommer. Jag känner mig förvånansvärt lugn, mer lugn än vad jag brukar vara trots att jag ska flytta till en ny världsdel. Afrika! Tanken känns svindlande och väldigt långt borta, fortfarande. Jag antar att när det börjar kännas nära då kommer resfebern. Ibland kanske det är bra att inte vara så snabbtänkt.
// Linda Engström
 
 
UNF:arna Linda Engström och Anna Burenius ska praktisera under ett halvår i Tanzania. Här skriver de regelbundet om sina tankar och sin nya vardag.
Varför UNF?
I UNF kan du påverka samhället. Vi är mer än 7.000 medlemmar i 125 föreningar och finns över hela landet. Alla som är mellan 13 och 25 år får vara med i UNF, oavsett vilken religion du har eller vilket parti du röstar på.
Community
Nu har UNF ett nytt community!  www.dusten.se   
 
Gammelgårdsvägen 38, Box: 12825, 112 97 Stockholm | Telefon: 08-672 60 60, Fax: 08-672 60 01 E-post: info@unf.se